Hur det kommer sig att jag röstar rött

Publicerad 28.02.2015 kl. 18:37

När jag var liten hade jag en kjol. Den var grannrosa, köpt på loppis och en kompis sa att den var ful. Jag minns hur ledsen jag blev, för det var ju min enda. 

När jag gick i lågstadiet hade jag en kompis som gång på gång frågade om jag var fattig. Jag minns hur pinsamt det var, jag minns skammen jag kände över att bli förknippad med de längst ner på samhällsstegen. 

En annan kompis hade en massa avlagda leksaker som låg och skräpade i ett förråd och en gång lät hon mig ta vad jag ville ha därifrån. "För att du är fattig", förklarade hon. 

När jag var tolv ville jag absolut inte ha en mobiltelefon, för jag var livrädd för att det skulle bli gräl om telefonräkningen. När jag väl fick en mobiltelefon sa jag åt mina vänner att jag inte tänkte svara på onödiga textmeddelanden, så om de ville något var det bara att fråga rätt ut. 

När jag började högstadiet och skulle åka buss på vintrarna hade jag alltid ångest när busskortet skulle fyllas på. Det var ju så dyrt. Så varje dag satt jag två timmar på biblioteket och väntade på att pappa skulle sluta jobbet så att vi kunde samåka. 

När jag gick i sjuan hade jag en storlek för stora vinterskor och en storlek för stor vinterjacka. Den var alldeles för lång och ibland försökte jag vika upp den för att den skulle se kortare ut. Om man alltid köper lite för stora kläder kan man ha dem längre och sparar pengar. 

När jag gick i gymnasiet tog några kompisar privata stödlektioner i finska. Antagligen hade jag också fått det ifall jag bett om det, men jag vågade aldrig för det kostade ju. 

Och jag har aldrig ens varit fattig. Trots att andra barn trodde det, så har jag aldrig varit fattig. Jag har bara haft mindre än andra. Det har alltid funnits mat på bordet och jag har fått bo i egnahemshus. Jag har aldrig haft arbetslösa föräldrar, stått i brödkö eller tvingats tigga pengar hos socialen. Dessutom har jag fått med mig ett digert kulturellt kapital, som stött min skolgång och möjliggjort en klassresa. Dagstidningen har alltid varit en självklarhet, när jag läst ut bibliotekets böcker fick jag gå med i en bokklubb och jag behövde inte använda sommarjobbspengarna till mina gymnasieböcker. 

Jag har bara haft mindre än andra, och ändå ser ni hur det har påverkat mig: skamkänslan av att bli påkommen som mindre värdig, hur jag redan som barn tog på mig ansvar för familjens ekonomi, hur jag hela tiden kände mig som en börda. Hur jag började prioritera bort mina egna behov, mer än det ens var nödvändigt. 

Jag har bara haft mindre än andra, och jag tycker att det räcker. Jag tycker inte att barn ska behöva vara fattiga, men i dagens Finland finns oändligt många familjer som varje dag får bära armodets ok. I dagens Finland finns familjer som är totalt utarmade på socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital, något som ofta går i arv generation efter generation. Och det vill jag ändra på. 

Astrid 

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver?
så rörande skrivet! jag har själv växt upp i en familj som är extremt färgad av blåa tankar och som spottat på och förlöjligat mig när jag berättat att jag röstar rött. det får mig bara mer motiverad att det här samhället behöver en förändring. Vissa fattar inte ens vad socialt/kulturellt/ekonomiskt kapital är för de har blivit så blinda av sin egen situation och de tror att alla kan "lyckas" om man bara "slutar lata sig" (då tänker jag - slutar lata sig på vilket sätt? Jag tror minsann inte att lågavlönade sjukskötare/närvårdare/dagispersonal eller liknande LATAR sig på jobbet, de jobbar ju halvt ihjäl sig). Ååååh när jag läser ditt inlägg blir jag så inspirerad att skriva mer om saker som står mig nära hjärtat, men jag vet inte om jag vågar (familjemedlemmar läser min blogg)
Insektströjan02.03.15 kl. 14:27
Kan verkligen känna igen mig i det du skriver. Minns att det var med extremt dåligt samvete jag försiktigt i slutet av lågstadiet/högstadiet frågade om jag inte kunde få en ny t-skjorta till höstens skolfotografering. Precis som du också skriver har jag aldrig känt mig fattig, men ändå haft den där vissa "skamkänslan". Tror det har satt sina spår i att jag idag är väldigt noga med att alltid "klara mig själv" och undviker att be om hjälp (speciellt pengamässigt) av andra.
Emilia28.04.15 kl. 11:09

Astrid, 24 år, pluggar juridik och är bosatt i Åbo. Brinner för feminism, har åsikter om det mesta och tror på att en trivsam vardag skapar ett trivsamt liv. Det beskriver mig bakom bloggen ganska bra.

Vill någon kommentera kan ni klicka på inläggets rubrik och sedan knappa in önskad hälsning i kommentarsfältet.

Välkomna!

Senaste kommentarer

31.03, 08:07Hopplösheten av Mima
21.03, 21:21Feministlistan av ----
20.03, 00:04Listigt av Nanó
19.03, 01:09Listigt av julia