Kunskap som grund för feminism

Fanny Åström driver en otroligt välskriven feministisk blogg på arsinoe.se och hon skrev så bra om den respekt feministisk kunskap förtjänar att jag måste citera henne här: 

"Feminism är en ideologi men det är också ett teoretiskt fält där en kan ha kunskap. Givetvis har jag, som har ägnat mig åt feministiska frågor under flera år, mer kunskap än vad någon random snubbe som ”bara ska säga sin åsikt” om feminism har. Jag ställer mig generellt emot att trycka ner folk intellektuellt, däremot så anser jag att det är viktigt att förstå att det inte bara handlar om tyckande utan att en faktiskt kan ligga på väldigt olika nivå. Som feminist ser jag det som relevant att min och andras kunskap på området accepteras som just kunskap." 

För det är just så. Mina feministiska tankar och åsikter är inget jag snickrat ihop här hemma över en natt. Det är tankar och åsikter som bygger på forskning och vetenskap. Det är tankar och åsikter som bygger på ett förråd av kunskap jag fyllt på de senaste sju, åtta åren. Det är kunskap jag hämtat ur litteratur och artiklar, det är olika perspektiv jag fått av att läsa andras åsikter, lyssna på olika perspektiv, utveckla mina tankegångar, vidga mina vyer, tänka om, hitta nya synvinklar och så vidare. Det är tidskrävande. Och för det vill jag bli respekterad, inte avfärdad som en hysterisk manshatare som "har fått upp en kaktus där tampongen borde vara" för att citera en radioreporters omdöme om en feminist. 

Astrid

Publicerad 28.10.2014 kl. 00:27

Vad får jämställdhet kosta?

Förra veckan kom mitt pensionsutdrag på posten. Pension känns visserligen långt in i framtiden nu när jag inte ens kommit in i arbetslivet, men en dag är det krass verkligheti och då vill man ju gärna ha det någorlunda tryggt ordnat för sig. 

Tryggt ja. Visste ni att låga pensioner är ett problem som främst drabbar kvinnor? Vet ni varför? 

Jo, för när Kalle och Kajsa blivit förälskade, möjligen ingått ekonomiskt avtal som i vardagligt tal kallas äktenskap samt införskaffat hus och hund, så kommer det för många Kallen och Kajsor en liten knatte in i bilden. I de allra flesta fall blir då Kajsa hemma med knattarna i minst ett år vardera. När hon väl börjat jobba igen kanske hon går ner i deltid, för hon vill ju ta vara på småbarnstiden. Dessutom råkar det alltid falla sig så att det är mannens karriär och självförverkligande som räknas, så han kan då rakt inte springa och hämta ungarna klockan tre på förskolan! 

Låt oss säga att Kalle, nu när Kajsa släpar efter i inkomstutvecklingen, står för de stora utgifterna i hemmet. Så mycket kan han iallafall ge för det obetalda arbete Kajsa utför med barn och hushåll. Men vad händer när Kajsa och Kalle (i hälften av alla fall, så ja, det kan mycket väl vara just du) så småningom går skilda vägar?

Fastän alla tillgångar skulle delas jämnt, så blir det inte jämnt. Under alla år Kajsa varit föräldraledig och deltidsarbetat har Kalle tjänat in en god pension. Åt sig själv. Osynliga pengar som en dag blir synliga. 

Att ansvaret för barn och hushåll i så hög grad läggs på kvinnor är ett alltså ett enormt problem också långsiktigt. Det är oerhört oroande att det finns så många som inte ens har reella ekonomiska möjligheter att välja annorlunda för stunden, till följd av den strukturella ojämlikheten i löner mellan könen där mannen oftast tjänar mera. Samtidigt har dessa kvinnor inte heller råd att göra det traditionella valet, som i förlängningen kommer att äta av deras pensioner och sparande. 

Vad ska man göra? Jag vet inget annat råd än att säga: ni som kan välja, VÄLJ! Ni som får mat på bordet och tak över huvudet trots mindre pengar, fundera över vad jämställdheten får kosta ekonomiskt kortsiktigt, och hur det lönar sig långsiktigt.

Och vem vet, kanske blir det ert äktenskap som håller, just tack vare en mer jämlik ansvarsfördelning? 

Astrid

Publicerad 14.10.2014 kl. 19:24

Vita, heterosexuella, kränkta män

I samband med att det pratas feminism kan man förvänta sig att en vit, heterosexuell man sticker upp nosen och känner sig kränkt. Eller kanske hotad är ett bättre ord. 

Den politiska, samhälleliga och ekonomiska makten innehas av just vita, heterosexuella män. Att någon, här feministerna, ifrågasätter den makten innebär att deras maktposition är hotad. Att det kommer en verklighet emot dem där de inte längre har företräde till chefsposter och styrelseplatser, där de måste ta sitt rättmätiga ansvar över barn och hushåll, där de inte längre höjs till skyarna så snart de tar ut två veckors pappaledighet medan mamman som burit på ungen i nio månader aldrig är bra nog. 

Om kvinnor, hbtq-personer, rasifierade och funktionshindrade ska ha samma möjligheter och rättigheter som vita, heterosexuella män innebär det ju att männen måste lämna ifrån sig sin makt. De måste ge plats. Den vita mannen kommer att bedömas enligt samma kriterier som den rasifierade kvinnan vid arbetsintervjun. EU-kommissionen kommer inte att bestå av 19 män och nio kvinnor, utan balanseras. Man måste sluta prata om minoriteter och de som idag förtrycks, och istället sätta sig ner och lyssna på dem när de talar. 

Visst befinner sig även män i vissa situationer i underläge, och detta är en viktig feministisk fråga. Män får mer sällan vårdnaden om barnen, pojkar som är mer feminina än normen tillåter hånas. De som har en uppriktig feministisk analys av de problem män stöter på, istället för en manschauvinistisk, kan dock se att dessa uppkommit som ett resultat av föraktet mot det traditionellt kvinnliga och som ett medel för att behålla makten. Ett exempel: pojkar fostras in i våldsamhet och styrs bort från det feminina. Våldsamma lekar uppmuntras och skrattas bort. Våld är ett medel för att upprätthålla makt. Ännu ett exempel: om vårdnaden om barnen delades jämnt mellan föräldrarna skulle män tvingas ta ett lika stort ansvar som kvinnan. Mäns familjeansvar skulle öka och kvinnors samhälleliga och ekonomiska makt skulle öka, vilket igen skulle vara ett hot mot det manliga maktmonopolet. 

De tårar som gråts över den feministiska kampen om lika rättigheter för alla, gråts av rädsla för att förlora makten, inte för att vita, heterosexuella män, som befinner sig högst i samhällshierarkin, har det svårt. Och därför är det inte ett dugg synd om dem.

Astrid 

Publicerad 14.09.2014 kl. 09:42

Där patriarkatet frodas

I dagens Hbl hittar vi en artikel som behandlar strippklubbar i Helsingfors. Vi får träffa två kvinnor som säger några ord om sitt jobb. 

Den första kvinnan har fyra barn och lönen från strippklubben ger mat på bordet och tak över huvudet. Det är det vi vet om hennes liv. Vi får inte veta vad hennes alternativ till strippandet var, var det att låta barnen hungra? Har hon haft en trygg och stabil uppväxt eller har barndomen varit kaotisk? Har strippandet varit ett val bland andra eller har hon valt det minst dåliga, det minst förnedrande? 

Den andra kvinnan berättar att hon innan strippandet gjorde porrfilmer. En bransch som de facto innebär sexuella trakasserier, tvång och övergrepp. Vad fick henne att söka sig till branschen, vad får henne att fortsätta? 

Sedan kommer det fram att många av stripporna värvas från Tjeckien, Polen och Nigeria. Är strippandet den enda vägen ut ur fattigdom? Är deras enda räddning för familjen, deras enda flykt undan armod att låta sig objektifieras av privilegierade svin? 

Jag ifrågasätter inte kvinnorna, jag ifrågasätter strukturerna som får dem att göra sina val. Jag vet inte något om dem, men jag vet att vårt samhälle genomsyras av patriarkala strukturer och att patriarkatet är en faktor som styr deras val.

Patriarkatet som säger att kvinnan finns där för att behaga, som säger att kvinnan är mannens resurs att utnyttja, som ger mannen makten, som berövar kvinnan hennes självbestämmanderätt och integritet. Patriarkatet som möjliggör att strippklubbar existerar, patriarkatet som gör att det finns män som tar sig rätten att obejektifiera det motsatta könet.

Om det bara var en fråga om att fritt förfoga över sin kropp, om det var en fråga om att välja fritt, skulle det inte då finnas lika många manliga som kvinnliga strippor på klubbarna? Om det bara var fråga om ett fritt val, skulle verkligen en kvinna från Nigeria åka iväg till kalla Finland för att åma sig inför publik? 

Astrid

Publicerad 09.08.2014 kl. 19:59

Klassföraktet

Har du någon gång tänkt på fattiga som lite latare och dummare, mindre ambitiösa än andra? Har du i liberalismens anda tänkt att de borde ha använt sin "fria vilja" mer ändamålsenligt för att förbättra livskvaliteten? 

Har du tänkt på social misär mer som ett individuellt problem än som en social och kulturell struktur?

Har du förnekat dina egna privligier och inbillat dig att dina åstadkommanden enbart är ett resultat av din egen förträfflighet istället för att erkänna att dina framgångar till största delen är ett resultat av omständigheterna? (Tankeexperiment: hade ditt liv varit detsamma om du flytt från en krigszon, bott i en betongförort med hög brottslighet och social misär eller vuxit upp med drogmissbrukande föräldrar?)

Har du någon gång använt dig av begreppet "white trash"? 

Har du någon gång lett i mjugg åt någon som åker på charterresa med familjen istället för att ägna sig åt att leta fram "autentiska resmål", trots att det finns barnfamiljer som inte har råd att gå till glasskiosken eller ta bussen till stranden? 

   Har du himlat med ögonen åt människor som lever på husmanskost och aldrig hört talas om Gruyèreost eller pimplat vin från 1912? 

Har du tyckt synd om de "stackarna" som har fast jobb som butiksbiträde och använt största delen av inkomsterna för levnadskostnader? 

Isåfall har du ägnat dig åt klassförakt. Du har sparkat neråt. 

Fattigdom är inget man kan spara sig ur, och man kan inte välja sina omständigheter. Man kan inte välja familjen man föds i, man kan inte välja bort arbetslöshet ellet sjukdom. Förakt mot fattiga är förekommer hela tiden, mer eller mindre civiliserat. "White trash" är ett exempel på detta, då man tar sig rätten att avfärda en grupp människor som lever i sociala missförhållanden som sopor. 

Sedan har vi överklassen och övre medelklassen som fnyser föraktfullt åt Svensson-vanorna, till exempel charterresor och "dålig smak". Sätter sina egna preferenser och vanor ovanom andras, och placerar ribban för standarder enligt sitt eget godtycke.

Jag är så innerligt trött på klassföraktet, på att grupper med socialt och kulturellt kapital inte använder det för att försöka se samhällsstrukturer och förstå sina privilegier, utan istället slår där slagen lättast kan utdelas: neråt. Lägg av. 

Astrid

Publicerad 24.07.2014 kl. 18:39

Elitism, hierarkier och respekt för andras prestationer

Examenstider. Studentmössor och yrkestitlar delas ut. Och med det kommer alltid debatten som jag alltid stör mig lika mycket på: vad är bättre än vad?

Fakta: gymnasiet ger studenterna en bred allmänbildning och färdigheter för vidare högskolestudier. Studentmössan är i vissa fall en nödvändighet för framtiden, i andra fall en bonus. 

Fakta: en yrkesexamen ger examinanderna färdigheter för framtida yrkesutövning. Examen öppnar också upp dörrarna för vissa högskoleutbildningar, medan andra dörrar är stängda eller svårare att öppna utan studentexamen, eftersom yrkesexamen inte är ämnad för att främja akademiskt tänkande eller fungera som en inkörsport till universitetet. 

Syftena är alltså olika. Därför börjar det klia så evinnerligt bland hjärncellerna när jag hör uttryck som "studentmössan är värdelös" eller folk som ställer en vit mössa ovanom yrkesutbildning. Inget av det är sant, ett sådant tänkande skapar bara konflikter mellan olika grupper istället för att väcka respekt för andras prestationer. Världen kan inte vara full av jurister eller läkare, men inte heller kan vi alla ha som mål att bli frisörer eller bilmekaniker. 

En diskussion om vem som är bättre än vem är också i allt övrigt onödigt eftersom det är omöjligt att värdera. Person X har haft en trygg och privilegierad uppväxt med akademiskt utbildade föräldrar. Hen tar studenten med fem laudatur och blir senare en framstående kirurg. Person Y föds till ett hem där föräldrarna är drogberoende och kastas runt mellan fosterfamiljer. Fastnar själv i drogträsket men lyckas senare skaffa sig examen som lokalvårdare och bygger upp en stabil vardag. Vem är bättre än vem? Går det att värdera? På vilket sätt är det nödvändigt att värdera? 

Det går alltid att skapa hierarkier. Det går att fråga sig om studentexamen är bättre än yrkesexamen, det går att fråga sig vilken student som är duktigast, vem som skrev flest laudatur, vem som skrev flest ämnen, vem som var färdig snabbast. Om man går med på att sätta sig själv över någon annan ska man också komma ihåg att man ger någon annan rätten att sätta sig över en själv. 

Vad man gör i livet beror på så mycket. Förutsättningar, omständigheter, syften, förnuft, känsla, vilja, ork, sjukdom, hälsa, drömmar, normer, omgivningens påtryckningar och så vidare. Det finns ingen universell sanning om vad som är bäst, det är en individuell fråga. Mjölk är kanske väldigt hälsosamt för någon, medan det ger en annan svår diarré och magkramper. 

Sug på den du. 

Astrid

Publicerad 02.06.2014 kl. 11:15

Ätstörd och flicka

 

Jag började med att ivrigt läsa Anne-Charlotte Palmgrens doktorsavhandling, försöka förstå helheter och lära mig nya begrepp. Efter förberedelserna fick jag träffa en intelligent ung kvinna och sedan fick jag sätta mig ner och låta fingrarna svepa över tangentbordet. Jag lekte med orden och lät skiljetecknen falla på plats. Satte punkt. Var riktigt stolt över min egen prestation som innefattade både ett drygt arbete och stor njutning. Resultatet ser ni i senaste numret av Studentbladet, min lilla, stora stolthet: 

"Under sitt första studieår gick Anne-Charlotte Palmgren en kurs om flickskap och skrev sin slutuppsats om nätdagböcker och flickmakt. Intresset höll i sig och några år senare dök de bloggande flickorna upp i hennes pro gradu-avhandling i etnologi, för att sedan leva vidare i doktorsavhandlingen i kvinnovetenskap med titeln Göra ätstörd: om flickskap, normativitet och taktik i bloggar.

Avhandlingen är ett bidrag till flickforskningen, en relativt ny vetenskaplig disciplin som byggts upp under 2000-talet. Flickforskningen kom som en reaktion mot att tidigare forskning om ungdomar främst fokuserade på pojkar medan flickor hamnade i skymundan.

I sin egen forskning har Palmgren koncentrerat sig på flickor som bloggar om ätstörningar på nätgemenskapenUngdomar.se. Först ville Palmgren undersöka hur kroppen var närvarande på internet.

– Det fanns forskning som påstod att faktorer som kropp, social klass, ålder eller kön inte har någon betydelse på internet eftersom de inte är visuellt förnimbara. När jag sedan undersökte bloggar som på något sätt berörde kroppen fastnade jag för att de flesta av dessa handlade om ätstörningar, och fokus för avhandlingen klarnade.

Titeln på avhandlingen, ”Göra ätstörd”, anspelar på att identifikationen som ätstörd är något som konstrueras genom ett visst handlande och upprepande av detta beteendemönster. Palmgren vill föra fram att identifikationen som ätstörd inte enbart hänger samman med diagnostiska kriterier, utan i likhet med flickskap är en social konstruktion som görs.

Hur man ska vara som flicka och ätstörd hänger starkt ihop med begreppet normativitet. – – Det finns normer för hur en flicka ska vara och för hur en ätstörd ska vara. Vilka normerna är avgörs av kontexten och sammanhanget som man befinner sig i. I bloggemenskapen kan det ätstörda vara det förväntade och därför det normativa, medan vårdpersonalen och familjen definierar det icke-ätstörda som normaltillståndet.

Samtidigt som friskhet kan anses vara det normala och eftersträvansvärda i samhället, finns en stark koppling mellan att vara flicka och att vara ätstörd.

– Man förväntar sig att flickor i något skede ska känna så här om kroppen, annars är de inte heller flickor på rätt sätt, förklarar Palmgren. Det gäller att vara lite lagom ätstörd helt enkelt, dock inte så att det syns för mycket och väcker obehag.

Beroende på om flickorna vill passa in eller avvika används olika taktiker. Genom taktikerna kan de bryta mot normerna och ta plats. På communityn Ungdomar.se finns regler som förbjuder bloggarna att skriva om ätstörningar på ett sätt som kan anses uppmuntra till sjukdom.

– Flickorna försöker därför dölja vissa ätstörningsrelaterade ord genom att infoga punkter eller mellanrum i orden för att inläggen inte ska hittas av hemsidans moderatorer som har befogenhet att radera icke-önskvärda inlägg. Detta är en slags taktik, ett sätt att göra motstånd.

Taktik kan också användas för att göra motstånd mot den rådande kulturen. Palmgren exemplifierar genom att beskriva hur flickorna skriver om känslor: flickor förväntas i allmänhet vara nöjda och glada, men på bloggen får också känslor som ångest och ilska ta plats. Också att välja vad man skriver om eller vilka bilder man visar upp i bloggen kan vara taktiskt.

Palmgren delar in sin avhandling i tre huvuddelar: bloggen, flickskapet och kroppsligheten. Alla komponenter hänger samman och den ena är en förutsättning för den andra. Flickskapet formas genom bloggen, flickskapet formas genom kroppen och hur man skriver om kroppen påverkas av att man skriver i en blogg som är både privat och offentlig.

– Bloggen är som ett mellanrum där det finns både möjligheter och begränsningar, menar Palmgren. I bloggen förhandlas normer fram om hur flickskap, ätstördhet, ungdomstid och nätgemenskap ska se ut.

Palmgrens konklusion är att det i nätgemenskapen bildas ett subversivt flickskap. Att vara ätstörd är ett sätt att vara flicka på och detta blir en slags subkultur. Vidare betonar hon att flickorna inte bör betecknas som hjälplösa offer som är omedvetna om sina handlingar. Tvärtom bildas en stor del av subkulturen ganska medvetet genom inrättandet av egna uppförandekoder och ideal.

– Trots att omgivningen ofta betraktar subkulturen som problematisk kan bloggandet  rendera positiva effekter. Genom bloggen får flickorna en egen plattform, de blir delaktiga i en gemenskap och kan hitta stöd och förståelse.

Kännetecknande för avhandlingen är det feministiska perspektivet. Feminismen är närvarande genom det genomgående maktperspektivet och det ständiga ifrågasättandet av normer, samt genom problematiseringen och synliggörandet strukturer. Makten finns på olika nivåer. Det omgivande samhället och den rådande kulturen har makt genom skapandet av normer om flickskap och ätstördhet, moderatorerna har makt eftersom de kan plocka bort inlägg, men också flickorna har makt och är själva delaktiga i att skapa strukturer eftersom en normbildning sker i gemenskapen.

När Palmgren undersöker ätstörningar som ett strukturellt fenomen istället för ett individuellt problem menar hon att flickorna är en del av en större helhet och den förhärskande kulturen. Synsättet står i kontrast till det nyliberala paradigmet, där strukturer hamnar i skymundan medan den egna viljan och den individuella kampen för att bli frisk eller uppnå ett visst ideal ses som avgörande för resultatet."

Astrid

Publicerad 11.05.2014 kl. 19:15

Gynna och missgynna

Svenska Miljöpartiet vill göra en feministisk budget där främst kvinnor gynnas. Detta eftersom det svenska samhället dras med en strukturell ojämställdhet och de politiska besluten idag gynnar män. 

När jag delade detta på Facebook gällde reaktionen narurligtvis det att MP nu vill gynna kvinnor, inte att vi i världens mest jämställda länder fortfarande lever så ojämställt att det är ett problem att män prioriteras i det politiska beslutsfattandet. "Är det så vi ska åtgärda sexism: med sexism?" 

Jag förstår inte riktigt tankegången här, eftersom det för mig förefaller självklart att gynna missgynnade samhällsgrupper för att uppnå jämställdhet och jämlikhet. Resurser ska riktas mot integrering av invandrare, ensamförsörjare ska få stöd och vi måste sträva efter ett samhällsklimat där också annat än heteronormen accepteras. Ingen tror väl att jag förespråkar diskriminering av etniska finländare, barnlösa, kärnfamiljer eller heterosexuella för det?

Att stödja en förfördelad samhällsgrupp i strävan efter rättvisa är inte ett uttryck för diskriminering, utan positiv särbehandling. Och för att kunna åtgärda orättvisor måste man börja med att tillstå att vi i dagens samhälle behandlas olika utgående från faktorer som kön och etniskt ursprung, för att sedan gå vidare mot en verklighet där så inte är fallet. 

Astrid

Publicerad 17.04.2014 kl. 14:21

En trevlig våldtäktsman

Skrämmande, frånstötande och svårhanterliga fenomen vill man ofta fjärma sig från. Det blir mindre verkligt om man tänker sig att cancer är något som finns men inte drabbar en själv, eller att löss enbart lägger ägg i andras hår, men aldrig skulle få för sig att boa i den egna peruken. 

Samma mekanism kommer till uttryck när människor föreställer sig att våldtäktsmän och sexköpare är missanpassade män, sådana som sitter instängda i en mörk lägenhet med filtar för fönstren och äter ärtsoppa direkt ur burken. Sådana som vi inte ser. Sådana som egentligen inte finns.

Det farliga med den här föreställningen är att det blir svårt att godkänna att den där våldtäktsmannen faktiskt kan vara den välfriserade, trevliga, charmiga, duktiga, framstående klasskompisen, arbetskamraten, släktingen eller grannen. Då uppstår istället ett misstroende gentemot offret. Brallorna sitter rätt löst på henne, eller hur? Hon ville nog egentligen, ni ser ju hur hon klär sig! Hon får skylla sig själv, man kan inte vara så dum att man går hem med någon från krogen om man inte vill något mer. 

Överföringen av skulden och skammen på offret är en av de faktorer som resulterat i att av 700 våldtäkter  per vecka, leder endast 120 till anmälan och tre av dessa slutar med en dom. (Siffror från kampanjen "Fatta"). En annan bidragande orsak till det låga antalet anmälningar är den skeva kvinnosyn som lever kvar i vår tid: en kvinna ska balansera på den smala linjen mellan hora och madonna. Inte vara för initiativtagande, men inte heller för kysk. Vem kan egentligen bli våldtagen? Måste ett brottsoffer leva upp till en viss standard? Den förlegade kvinnosynen sipprar in i våra rättssalar och tvingar våldtäktsoffer svara på frågor om tidigare sexpartners, ställer offret till svars för klädval och berusning, tar ifrån henne friheter som den manliga delen av befolkningen oifrågasatt besitter. 

Vi har alltså ett allvarligt våldsbrott, kanske den mest fruktansvärda kränkningen en människa kan råka ut för, men som inte ens 20 procent av offren vågar anmäla. Ett våldsbrott där stigman läggs på offret. Snacka om enormt problem i ett rättssamhälle. 

Astrid

Publicerad 09.04.2014 kl. 10:43

När könet har betydelse

Läser söndagstidningen. Genusglasögonen sitter på näsan, som alltid. Först läser jag om Katainens avgång som Samlingspartiets ordförande. I spekulationerna kring hans efterträdare är de största namnen män. 

Bläddrar vidare. En notis om ordförandekampen inom Socialdemokraterna. Tänker på det växande stödet för Antti Rinne, han som står mot Jutta Urpilainen. Han som blir finansminister om han vinner, trots att han inte har en dag ministererfarenhet. Men vad gör det, om Rinne vinner får ju "arbetskarlarna" någon de kan identifiera sig med. 

Kommer till Marianne Lydéns text om bristen på kvinnor på de riktigt höga politiska posterna. Så gott som undantagslöst innehas de av män, både på europeisk och nationell nivå. Det är till och med för jobbigt att ens bemöda sig med att nominera kvinnor. Man orkar inte ens låtsas om att jämställdhet betyder något. 

När man problematiserar detta är det alltid någon som slår näven i konferensbordet så att kaffet skvätter och havreflarnen smulas sönder. Inte ska väl könet ha någon betydelse när man utser våra ledare! Och kvotering, en så korkad idé, det leder ju bara till att man ser ner på kvinnor för att de är inkvoterade i alla sammanhang! Nej, nu ska vi slå ett slag för individens frihet och låta kompetensen avgöra. Du är din egen lyckas smed! 

Lite lustiga argument tycker jag, eftersom det nu uppenbarligen är just könet som har den avgörande betydelsen vid utnämningarna. Kriteriet är att du ska vara man. Och kvinnorna får inte ens chansen att bli nedvärderade för att de är inkvoterade, de hålls ju utanför med nuvarande oskrivna kvoteringsarrangemang. 

Astrid

Publicerad 06.04.2014 kl. 11:50

Om duktiga pappor och kvinnor vid spisen

Pappor som tar hand om sina barn är duktiga. Män som lagar mat är omtänksamma, karlar som kommer ihåg att lägga tallriken i diskmaskinen förtjänar hushållsfondens stipendium. Snart måste vi sy in extra fickor i jackorna så vi kan slänga fram en godis så fort en man befattar sig med dylika göromål! 

Men det är ju inte för att män är inkapabla till hushållssysslor som de beröms så för sina bedrifter, medan kvinnor än i denna dag sliter med största delen av hushållsarbetet utan att få någon uppmuntran från omgivningen alls. Allt som har med barn och hem att göra förväntas nämligen utföras av kvinnor. Om män befattar sig med detta tar de således itu med något som faller utanför deras sfär av skyldigheter och plikter som vi som människor har. 

Det här är ett så invant mönster att man aktivt måste medvetandegöra sig och påminnas om att det är förelagde strukturer som ligger till grund för våra förväntningar på kvinnor och män för att riktigt se det. Det är som att bli medveten om sin dåliga självkänsla eller ätstörning - när man är medveten om den kan man jobba med att förändra sina tankar. 

För att uppnå jämställdhet på hemmaplan räcker det naturligtvis inte med att vara medveten. Det krävs att män tar ansvar över sin andel av hushållsarbetet i lika stor utsträckning som sin kvinnliga partner, vilket jag inte tror är någon omöjlighet, däremot krävs det nog aktivt arbete för att genomföra i praktiken. Sen tror jag alla förhållanden mår bra av beröm och uppmuntran, men då ska det komma från båda håll. Att hylla en vuxen man för att han tar hand om sin egen unge är väl ändå som att berömma en tjugoåring för exemplarisk toaletträning. 

Astrid

Publicerad 31.03.2014 kl. 20:52

De som sopar upp gruset ni släpar in

I dagens Hbl hittar ni ett reportage om missförhållandena i städbranschen. Lön under kollektivavtalets nivå, diskriminering, svårt att få heltidsjobb, dåliga arbetstider, omänsklig arbetstakt.. 

Människan förlorar sin betydelse när det enda av värde är att pressa priserna, göra det så billigt som möjligt. Den enskilda människan som kanske har en familj att försörja, ett liv att leva, en hälsa att sköta och räkningar att betala. 

Vet ni hur mycket kunskap det behövs för att städa rätt? Vet ni hur lätt det är att förstöra dyra golvytor genom att hälla ut fel sorts städmedel och bara svabba runt? Det finns ställen där städning anses vara att ta fram golvmoppen och breda ut skiten så att den bildar ett jämnt lager istället för enskilda fläckar. 

Och den som inte tycker att den enskilda städaren har så stor betydelse kan ju åtminstone tänka på hur det påverkar den egna hälsan att leva bland all smuts som är ett resultat av att städjobb inte ges den uppskattning eller prioritet det faktiskt är värt.

 Så kom nu ihåg att hälsa på er städare som ni möter i trapphuset. Le och visa att ni uppskattar att någon finns där och sopar upp gruset ni släpar in. 

Se er medmänniska. 

Astrid

Publicerad 30.03.2014 kl. 13:22

Putsa upp fasaden

Så är frågan om tiggeri på tapeten igen. Solen skiner och himlen den är blå, och då kan ju somliga tycka att det skymmer utsikten om någon fattiglapp sitter på trottoaren med en sliten pappersmugg i knät. 

"Förebygga människohandel" kallas det så fint. Och i meningen efter kommer det fram att man vill sopa bort tiggarna från turistattraktioner och sommarevenemang. Ursäkta min cynism när jag inte alls tror att det handlar om något behjärtansvärt projekt, utan enbart är en fråga om att städa upp. Förfina stadsbilden.

Varför är det då så upprörande att vissa grupper vill ta fram stora kvasten och svepa över gatorna? Jag tog ju själv fram fönsterputsen och gjorde lite rent och fint när jag tyckte att solen gjorde skiten på fönsterrutorna lite väl tydlig.

Jo, skillnaden är ju den att det är människor vi pratar om. Människor som på lika villkor som alla oss andra ska omfattas av den fria rörlighet vi förbundit oss till inom Schengen. Människor som enligt alla människorättsdeklarationer inte ska diskrimineras på grund av någon omständighet som rör deras person.

De är människor från länder som Rumänien och Bulgarien, människor från misär vi inte kan föreställa oss. Vi kan inte sitta i ring och sjunga sånger om allas lika värde och skriva långa texter om icke-diskriminering om vi lägger en massa MEN efter och hittar på undantag allteftersom.

Och till dem som tycker att det är en lämplig taktik: då kanske Kanarieöarna borde tvinga finländare att registrera sig också. Bara för att de blir så störiga när de super.

Astrid

Publicerad 26.03.2014 kl. 09:20

Astrid, 24 år, pluggar juridik och är bosatt i Åbo. Brinner för feminism, har åsikter om det mesta och tror på att en trivsam vardag skapar ett trivsamt liv. Det beskriver mig bakom bloggen ganska bra.

Vill någon kommentera kan ni klicka på inläggets rubrik och sedan knappa in önskad hälsning i kommentarsfältet.

Välkomna!

Senaste kommentarer

31.03, 08:07Hopplösheten av Mima
21.03, 21:21Feministlistan av ----
20.03, 00:04Listigt av Nanó
19.03, 01:09Listigt av julia