Inte alla män

När vi berättar om handen på rumpan
Säger ni inte alla män

När vi berättar om hjärtat i halsgropen i nattens mörker
om nejet som inte godtogs 
Säger ni inte alla män

När vi berättar om övertalningsförsöken
om avhumaniseringen
Säger ni inte alla män

Vad vi än säger
Säger ni inte alla män

Vad vi än säger
Osynliggör ni våra upplevelser
och förkastar våra perspektiv

Och så blir berättelsen om alla kvinnor
Historien om inte alla män 

Astrid 

Publicerad 09.03.2017 kl. 16:43

Hopplösheten

Jag blir så fruktansvärt ledsen, varje gång jag förstår att alla inte är lika mycket värda. När jag förstår att vissa människor är oönskade, att vissa liv inte värderas lika högt som andras. Att en busschaufför kör förbi ett litet barn för att hen har fel färg på sin hud. Om jag blir så ledsen att hjärtat värker, hur ont gör det då inte i den som blir utsatt? 

Astrid

Publicerad 21.03.2016 kl. 20:30

Kvinnodagen med fördröjning

Facebookflödet fylls av rosor och tulpaner. Kastar en blick i kalendern för att kolla om det redan är den 14 februari. Nej visst, det är den 8 mars. 

Kvinnodagen instiftades för över hundra år sedan för att uppmärksamma förtrycket av kvinnor. Inte för att kvinnor skulle uppvaktas med blommor och presenter, få fotmassage eller whatever.

Att önska någon glad kvinnodag och ge en bukett tulpaner är lika knasigt som att säga "hoppas du har en trevlig dag till minne av förintelsens offer" och sträcka fram en ros. Eller som att gå till ett ålderdomshem och säga att idag är det världsdagen för våld och övergrepp mot äldre, så trevligt eller hur, här har du en ask choklad. Eller ringa på hos en kompis som rasifieras och glatt säga "glad avskaffande-av-all-rasdiskriminering-dag, hurra hurra". Eller.. Ja, ni fattar. 

Kvinnodagen är alltså inget man firar. Man firar födelsedagar, jul och eid al-fitr. Man firar inte att kvinnor misshandlas, mördas och våldtas av män. Man firar inte att kvinnor blir fattigpensionärer eller att män under sitt arbetsliv tjänar ihop till en Stockholmslägenhet mer än kvinnor. 

Man firar inte att kvinnor könsstympas. Inte heller att kvinnor får syra slängt i sitt ansikte för att de utövat sin självbestämmanderätt. Man firar inte att kvinnor inte har tillgång till abort eller preventivmedel, att kvinnor inte får bestämma om sina egna kroppar. 

Man firar inte att flickor inte kan gå till skolan för att de har mens, att flickor inte får utbilda sig eller att kvinnligt dominerade yrken är lågavlönade. Man firar inte att kvinnors och flickors kroppar objektifieras. 

Man firar inte att kvinnor på flykt utsätts för sexuella övergrepp. Man firar inte att rasiferade kvinnor utsätts för dubbelt förtryck. Man firar inte att kvinnor inte fritt får bestämma över sin klädsel, oavsett om det gäller att klä av sig eller på sig. 

Man firar inte att alla kvinnor inte får kalla sig kvinnor enligt socialt konstuerade normer. Man firar inte att kvinnor tar det största ansvaret för barn och hushåll, att nästan hundra procent av närståendevårdarna är kvinnor eller att kvinnor får ta ansvaret för både mäns och kvinnors reproduktion. 

Man firar inte fötryck. Man firar inte en dag som finns till för att uppmärksamma förtryck. 

Det är någon som tjänar på att kvinnodagen kommersialiseras. Det är någon som tjänar på att reklamskyltar förses med texten "naistenpäivä". Men det är definitivt inte kvinnorna. 

Astrid 

Publicerad 10.03.2016 kl. 19:58

Strukturer och maktperspektiv

Jag blir så innerligt trött på den okunskap om feminism och patriarkala strukturer som seglar omkring i samhället. Och därför skriver jag, trots att jag inte tror att alla där ute är villiga att tänka om. Tidigare i veckan publicerades en insändare jag skrivit i HBL: 

"Innan man ger sig in i en diskussion om feminism bör man förstå två saker: maktanalys och skillnaden mellan individ och struktur. Annars kan det gå på tok, som det gör i Sofia Rappes insändare om feministisk retorik (HBL 7.2).

När man diskuterar kön diskuterar man inte individer. Man diskuterar strukturer. Att man säger att män våldtar innebär inte att man säger att alla män våldtar, man säger att det finns en struktur där i huvudsak män utövar sexuellt våld mot kvinnor. Det är inte ett individuellt problem att 120 skyddshem upprätthålls i Finland och att det enligt rekommendationen borde finnas 500 (HS 6.3.2015), det är ett strukturellt problem att kvinnor och barn måste fly från mäns våld.

Att dessa strukturer existerar gör naturligtvis inte alla män till rabiata våldsverkare, men det betyder att man i egenskap av man har en del i sexistiska strukturer och ett ansvar att motarbeta dem. Säger man emot om kompisen drar ett våldtäktsskämt? Kan man göra avkall på sina egna privilegier för att lyfta fram någon av det andra könet? Är man överhuvudtaget intresserad av att göra något för att omfördela den sociala, ekonomiska och politiska makten som män besitter?

På samma sätt har vi som är vita privilegierade västerlänningar en del i rasistiska strukturer och ett ansvar att motarbeta dessa.

Rappe föreslår att man ska byta ut ordet män mot invandrare i olika påståenden för att förstå hur förfärlig den feministiska retoriken är. Om man gör detta exempelvis i påståendet ”män begår största delen av alla våldsbrott”, vilket är sant, så blir det naturligtvis helknasigt att säga att ”invandrare begår största delen av alla våldsbrott” eftersom detta är ren lögn.

Dessutom är inte gruppen män och invandrare överhuvudtaget jämförbara. Dels för att män utgör halva befolkningen medan invandrare utgör några procent, dels för att män som grupp innehar en maktposition medan invandrare utsätts för strukturellt förtryck. Man kan alltså inte prata om män och invandrare på samma sätt.

Hur man diskuterar grupper får också olika konsekvenser för olika grupper. När man felaktigt påstår att invandrare skulle utgöra ett hot mot kvinnors rättigheter sätter extremister igång lynchmobbar och bränner ner flyktingförläggningar. Rasistiska tankegångar, fördomar och påhittade historier rotar sig hos allmänheten.

När feminister däremot sanningsenligt säger att män utgör det största hotet mot kvinnors liv och hälsa (tänk på skyddshemmen), och att kvinnor utsätts för strukturellt förtryck på arbetsmarknaden och i hemmen, så är det feministerna som blir mordhotade och allmänt bespottade.

Och det är det som är maktanalys."

Jag fick respons bland annat av en man som tyckte feminister är bittra leftovers som hatar allt vad traditionella män står för och som har för lite "estrogen". Som sig bör slängde han in en rasistisk kommentar också, bara för att få med allt man kan vänta sig av en kvinnohatande superrasse. Vad lustigt ändå, att det faktiskt finns de som tror att det mest förolämpande man kan säga åt en kvinna är att ingen man vill ha henne!? 

Turligt nog blev jag i det stora hela glatt överraskad av all positiv respons. Inget gör mig så glad och varm i själen som att se hur många vettiga, kloka och godhjärtade människor det finns där ute. Kram på er! 

Astrid 

Publicerad 20.02.2016 kl. 22:09

CRAP

Idag spenderade jag en timme på Tammerfors tågstation. Betalade 1€ för att komma in på WC:n och det var tveklöst den SKITigaste toalett jag sett. Sände en tanke till den som ska städa upp SKITEN och funderade på vem det kan tänkas vara. 

En kvalificerad gissning är att det är en invandrarkvinna som måste försörja sin familj och inte har något annat alternativ än att slita ut kroppen genom att städa upp andras SKIT. Hon som sedan får höra på bussen att hon ska åka hem, att hon tar "våra" jobb, inte ska leva på socialbidrag och inte får ha finare barnvagn än en "kantasuomalainen". 

Nej, jag kan inte veta vem som städar där, jag bara gissar. I vilket fall som helst är det fråga om en dåligt betald människa som många låter bli att hälsa på, och som många ser ner på och föraktar (åtminstone i smyg). Så här är en shoutout till alla städare där ute: TACK för att ni ser till att våra trapphus är rena, toaletterna fräscha och skolorna dammfria. 

Och mitt toalettbesök då? Jag gick till VR:s biljettdisk, förklarade att jag inte tänkte kissa i andras skit och fick gå på handikapptoaletten istället. Jag kan ju välja. 

Astrid 

Publicerad 29.01.2016 kl. 18:40

Feministlistan

Efter dagens fantastiska bloggbrunch med en bunt härliga ratataiter känner jag en så sprittande blogglust att tentläsningen får ge vika. Dock har jag inte en färdigt uttänkt text i huvudet, så jag ger er min version av feministlistan. *Alla jublar* 

Det här är feminism för mig…

FRIHET, eller snarare strävan efter frihet. Frihet att välja vem man vill vara och vad man vill göra utan att begränsas av trånga könsstereotypa roller. Ekonomisk frihet för att kvinnor ska kunna säga fuck you och lämna en destruktiv relation. Kroppslig frihet där kvinnokroppen är frikopplad från skönhetsideal, skam och tabun. Men feminism innebär också en strävan efter frihet för rasifierade, arbetar- och underklassen, hbtq-personer, funktionshindrade och andra grupper som utsätts för förtryck. 

Det här är feminism inte för mig…

Att skambelägga andra kvinnor för deras val. Alla gör vi val som tjänar patriarkatet, men låt oss inte vända oss mot varandra för det. Eftersom feminismen ska vara en strävan efter frihet ska du få strippa, vara hemmamamma, baka bullar, göra ett boobjob eller vad som helst annat utan att kedjas fast vid en offentlig skampåle. 

Jag började kalla mig feminist när jag var…

Tror jag var femton eller sexton när jag fick ett ord för det jag gick och tänkte. Läste "Under det rosa täcket" av Nina Björk och var helt såld. 

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…

Ungefär lika mycket som jag tänkte om socialism, kapitalism, nationalism eller keynesianism innan jag visste vad det var. Dvs det var bara ett neutralt begrepp som ännu inte tillhörde min värld. 

De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…

INTE ALLA MÄN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! (Är det ens ett argument alltså?) 
Kvinnor VILL faktiskt stanna hemma med barnen, bli fattigpensionärer och bo med sin våldsamma man resten av livet. 
Kvinnor slår faktiskt också män!!!!!!! (Varför kommer detta alltid upp när man pratar om män som slår kvinnor, men aldrig som en spontan problemställning? Hmmmmm....) 
Kvinnor VÄLJER fel. Så allt är kvinnornas fel. För de har valt. (För så funkar världen, mvh en vuxen människa med ett barns logik.) 
Osv... Osv... Osv...

Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…

Att man förstår hur många rövhattar det finns där ute. Och att man är jävligt förbannad jämt! (Det senare ej så jobbigt faktiskt.) 

Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder... 

Lady Dahmer, Nina Björk, Chimamanda Ngozi Adichie, Hej Blekk, Gudrun Schyman och en massa andra ascoola kvinnor som jag blir alldeles salig av att läsa om och lyssna på. Ingen rangordning. 

Den viktigaste feministiska frågan för mig är…

Våld mot kvinnor i form av misshandel, våldtäkt, sexuella trakasserier och den handel som pågår med kvinnors och flickors kroppar varje dag, överallt. Jag läste boken "Gömda" när jag var fjorton år och sedan dess har den frågan varit min hjärtefråga. Det är det som driver mig i mitt feministiska engagemang och får mig att bli så helvetes jävla förbannad. 

Så syns feminismen i min vardag...

Jag har kylskåpsmagnet med ett citat av Karin Boye. "Gud skapade mannen före kvinnan. Det är som när jag skriver. Först gör jag en kladd." står det. I övrigt diskuterar jag ivrigt feminism med mina vänner, tar hela tiden aktivt ställning, läser på och tar del av nya feministiska perspektiv, delar artiklar, skriver och försöker bygga ett systraskap genom att peppa andra kvinnor för att de ska förstå sitt värde. 

Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism... 

"Under det rosa täcket" av Nina Björk för en grundlektion i vad feminism är, "Lyckliga i alla sina dar" av samma Nina och "Americanah" av Chimamanda Ngozi Adichie för att få en rasifierad kvinnas perspektiv på tillvaron. Sen måste jag också rekommendera "Meningen med hela skiten" av Nina Åkestam eftersom den, förhoppningsvis, kan hindra kvinnor från att bränna ut sig. 

That's it! Puss&kram. 

Astrid

Publicerad 24.01.2016 kl. 22:49

#prayforourworld

Flödet fylls av profilbilder i trikolorens färger. Av fredssymboler och eiffeltorn. Flödet fylls av sorg och oro över vad som har hänt. 

Det är fint tycker jag, att det bildas en gemenskap kring det fruktansvärda. Många kloka ord och tankar kryper fram och får tummen upp. Ändå känner jag ett motstånd. 

Det är väldigt, väldigt mänskligt att det som är nära känns mest verkligt. Det som kommer nära geografiskt kryper också nära ens innersta, rör upp känslor som det avlägsna håller stågna. Samtidigt borde all mänsklig tragedi stå oss nära, eftersom det är fråga om just mänskliga tragedier som alltid framkallas sorg och saknad oberoende av var i världen det sker. 

Därför undrar jag, varför finns inga syriska flaggor i mitt flöde? Varför flaggar ingen för dem som brutalt mördats i Libanon, Afghanistan och Irak? Varför kallas människor från Somalia välfärdsflyktingar trots att de hela tiden fruktar för terrordåd likt det i Paris? Varför tar vi oss inte ens tiden att läsa alla artiklar om människorna som godtyckligt dödas i andra delar av världen, än mindre tända ett ljus för liven som släckts? Varför tror vi oss vara försvarare av människovärdet och människolivet, när vi gång på gång visar att allas liv inte är lika mycket värda? 

Min avsikt är inte att förminska händelserna i Paris, men jag frågar mig varför vi väljer att förminska andras olycka, andras fruktan, andras människovärde. 

Jag känner också ett motstånd när jag ser hur människor med onda avsikter använder terrordåden i Paris för att sprida sitt eget hat. Det gör mig rädd om något. Jag får ont i magen när jag ser hur IS och de som flytt IS blandas ihop, när jag ser islamofobin sprida sig som en löpeld. 

Det är hatet som är fienden. Hatet drev Breivik i Norge, mannen i Trollhättan och terroristerna i Paris. Vem man hatar och vad man hatar kan se olika ut, men hatet är gemensamt för dem alla. 

Jag har alltid tagit freden och tryggheten för given. Efter det senaste årets attacker mot flyktingförläggningar, efter rasistiska hatbrott och efter terrordåden i Paris har jag börjat ifrågasätta tanken. Vem är säker längre

#prayforourworld

Astrid

Publicerad 15.11.2015 kl. 13:34

Välgörenhet och välfärd

Barnen med de stora ögonen och utmärglade kropparna. Den sönderslagna kvinnan som flyr sitt hem med ett barn i var hand. Kroppar som drabbats bröstcancer. Den unga människan som lever för nästa rus. Mannen på gatan som har samlat sitt liv i en plastpåse. Den berusade kvinnan som springer ut på gatan mitt framför alla bilar. De cancersjuka barnen. Tonåringarna som stänger in sig i parallella världar. Människor i båtar på medelhavet.

I ett välgörenhetssamhälle är de alla konkurrenter. Vem får flest hjärtan att blöda, vem är det mest synd om? Vem har själv orsakat sitt öde och förverkat sin rätt till medkänsla? Vilken misär orkar människor se innan de blundar för verkligheten och sluter sig i sin bubbla?

Jag tror inte på att individen kan göra det som är bäst för kollektivet. Jag tror inte på människors förmåga att inte bara tänka utan också agera. Jag tror inte att enskilda människor kan kanalisera sina insatser så att resurserna fördelas i proportion till behov och jag tror inte ens att alla människor är goda.

Och det är därför jag vill ha ett välfärdssamhälle. Jag vill hellre ha strukturer som upprätthåller en välfärd för alla än välgörenhet som riktas till några utvalda få. Jag vill hellre ha ett system som styrs av klara regler än godtyckliga insatser som är beroende av enskilda människors förmåga till empati. Jag vill inte leva i ett samhälle där någon människas utsatthet blir ett verktyg för någons självgodhet.

Astrid

Publicerad 25.10.2015 kl. 19:13

Historien skrivs i detta nu

Den unga tjejen sitter någonstans på en grekisk ö och väntar på mat och vatten från någon lokal hjälporganisation. Hon ser ut att vara i min ålder.
"Det finns ingenting i Damaskus nu. Allt är bombat. Allt." 

Jag sitter vid mitt skrivbord i min trivsamma lägenhet. Solen lyser in genom fönstret och jag har nyss ätit frukost. Jag njuter av stillheten och lugnet, snart ska jag fortsätta plugga. 

Den enda skillnaden mellan oss är att hon föddes i Syrien och jag i Finland. Den enda skillnaden mellan oss är att jag föddes i rätt tid, på rätt plats. Den enda skillnaden mellan oss är att jag drog den vinnande lotten, av ren slumpmässighet och tur.  

Jag har inte gjort något för att förtjäna min trygghet. Hon har inte gjort något för att förtjäna sin olycka. Hon kunde vara jag och jag kunde vara hon, förstår ni, det är inte som att du och jag och vi alla skulle ha rätt att välja att du och du och du får leva, du och du och du ska dö. 

Ändå står våra ledare med händerna bakom ryggen och säger att detta är vårt, kom inte hit. Ändå bygger Europa murar kring sig, murar som gör att livlösa kroppar sköljs upp på våra stränder. Ändå frågar de inte "hej, vem är du, hur kan jag hjälpa" när de ser en människa i nöd, utan gömmer sig bakom snikenhet och egoism. 

Det gör våra ledare, våra ledare som representerar oss, dig och mig och oss alla. 

Jag frågar mig, hur kan man rättfärdiga detta passiva dödande? Hur kan man rättfärdiga att att konstgjorda gränser skall få avgöra liv och död? Hur kan man sätta en prislapp på ett liv? Hur kan man värdera sig själv högre än någon annan? Hur kan man glömma sin medmänsklighet och empati? 

Om 50 år kommer våra barnbarn att sitta på historielektionerna och läsa om den fruktansvärda människorättskrisen på 2010-talet. De kommer att läsa om vad som händer idag och vad de kommer att läsa bestäms precis nu. Precis nu avgörs på vilken sida av historien vi kommer att stå, om de kommer att betrakta oss som de goda eller onda.

För vi kan faktiskt välja. Till skillnad från de som flyr.  

Astrid

Publicerad 04.09.2015 kl. 10:40

En sak:

Älskar kvinnor som inte "klär sig efter sin kropp" utan har på sig vad fan dom vill. 

Astrid

Publicerad 08.07.2015 kl. 12:32

Vänsterflummare eller visionär?

Ibland när jag ger uttryck för hur mitt drömsamhälle skulle se ut möts jag av ett "men det där är ju inte realistiskt". En kommentar med en underton av "varför pratar du om saker du inte förstår" och "jag vet bättre". 

Men jag vet mycket väl att mina visioner inte är ett dugg realistiska, inte i det samhälle vi lever i idag. Jag vet mycket väl att det inte går att lägga ned försvaret, införa sex timmars arbetsdag eller uppnå jämställdhet imorgon.

När jag säger att Finland borde lägga ner försvaret och lägga pengarna på utbildning istället, menar jag att jag vill se en värld där människor kan utveckla sig själva istället för att köpa metallskrot och oroa sig för krig. Jag vill ha det som veteranerna en gång stred för: fred. 

När jag säger att jag vill införa sex timmars arbetsdag är det inte för att jag tror att det passar utmärkt i en marknadsekonomi, utan för att det är helgalet att arbetsbördan är så ojämnt fördelad som den är idag och att vi ser automatisering och digitalisering, dvs att man lyfter arbete från människan, som ett problem. 

Om man å andra sidan vill ha ett samhälle som liknar det vi har idag blir man lättare tagen på allvar. Det är lättare att förstå en som hyllar "arbetslinjen" än en som ifrågasätter arbetssamhället. Det är lättare att förstå en som pekar på Ukraina och säger att vi måste lägga 5-10 miljarder på nya jaktplan, än en som frågar sig varför vi överhuvudtaget ska ha ett försvar. 

Liberalister, kapitalister och marknadsfundamentalister vill ha en variant av vårt samhälle, men jag vill vända upp och ner på hela steken och göra allt om från början. Liberalister, kapitalister och marknadsfundamentalister vill utveckla marknadsekonomin, jag vill inte ha marknadsekonomi. 

Och det är därför deras ideologi upplevs som mer realistisk. För att deras mål ligger närmare vår verklighet, det vi känner till. Det är helt klart en längre väg till den verklighet jag önskar, men jag vill hela tiden ta små steg i rätt riktning. Samtidigt som jag drömmer stort. 

Astrid

 

Publicerad 14.06.2015 kl. 12:12

Ratatas sommarlista och jämställdister på pinne

Älskar blogglistor och tänkte göra Ratatas sommarlista - i feministisk tappning. 

Sommaren är här! Vad ska du göra nästa vecka?

Skriva uppsats och klaga på vår regerings obefintliga jämställdhetspolitik. 

Tre feministiska saker du vill göra i sommar.

1. Förkovra min feministiska analys genom att gräva ner mig i en hög feministisk litteratur. 2. Fortsätta jobba på att vara beväm i min kropp, även om benen inte är renrakade. 3. Äta glass på Pappagallo och stöda en ung företagarkvinna som råkar vara min systerdotter. 

Tre feministiska saker du INTE vill göra i sommar.

1. Diskutera med antifeminister och jämställdister vars enda åsikt är att feminism är en påse bajs och vars alla andra åsikter utgår från detta ställningstagande. 2. Se punkt ett. 3. Punkt ett. 

Vad blir din sommarplåga 2015?

Gubbtrion. De tre essen. Regeringen som anser att "kvinnor och män är jämställda". 

Landet eller stan?

Varhelst jag hittar smarta feminister att hänga med. (Ok, både Ekenäs och Åbo blir det.)

Vilka dofter får dig att känna att sommaren är här?

Svett och mens. Feministdofterna ni vet. 

Vad grillar du helst?

Insändare skrivna av antifeminister och jämställdister. Till efterrätt blir det friterade debattartiklar av Alf B Svensson.

Vad är sommarmat för dig?

Tänkte skriva "jämställdister på pinne" men om jag någon gång ger mig in i en politisk karriär kommer det med all säkerhet att vändas mot mig. Så jag skriver glass och jordgubbar istället. 

Sommarjobb - ångest eller glädje?

Arbetsfri denna sommar, studerar istället. Ångest över pengar, glädje över att jag har större frihet att smida planer på hur jag på bästa sätt skall krossa patriarkatet. 

Vad är din värsta sommarinsekt?

Tänker vara positiv istället: min bästa sommarinsekt är myror. Myrdrottningen regerar i stacken, lägger 300 ägg per dag och kan leva i tjugo år, medan hanen bara går och dör efter att ha legat. För en gångs skull drar honan längsta strået till stacken, awesommmme. 

Vilka böcker ska du läsa?

Beställde hem Kunskapens frukt av Liv Strömquist, hennes seriealbum Ja till liv och två Zelda-seriealbum igår. Om jag hinner ska jag också läsa Bitterfittan, SCUM och den där boken som handlar om hur ojämställda par som tror de är jämställda egentligen är. 

Har du tänkt besöka några särskilda platser?

Oklart på den fronten, men skulle gärna åka till hufvudstaden i genusfundamentalisternas förlovade land, aka Stockholm. 

Vad är det somrigaste plagget du har?

Bar överkropp och en skylt med texten FREE THE NIPPLE. Ok, där är jag inte än. Men snart så. 

Sommarregn - ja eller nej?

JA, om det regnar feminister! I övrigt är regn alltid negativt. Alltid. 

Har du tänkt utmana dig själv i sommar?

Ja, genom att läsa SCUM och sätta mig in i hur den bör förstås. Och genom att börja använda uttrycket "herregud, sånt där får jag livmoderframfall av!".

Och till sist - din bästa feministiska rutin!

Om en tanke som klandrar en annan kvinna för hennes val, tänk om, tänk rätt. Förstå istället för att fördöma. Så byggs systerskapet. 

Astrid

Publicerad 08.06.2015 kl. 12:25

The Fall och filmer som kryllar av män

Jag är så innerligt trött på filmer och tv-serier som enbart handlar om män, är gjorda av män och reducerar kvinnor till statister och vaga biroller som enbart får ta plats i rutan på männens villkor. 

Jag vill ha produktioner som sätter kvinnor i fokus. Gärna normbrytande kvinnor eller kvinnor som går sin egen väg. Med tanke på hur snäva normer kvinnor förväntas passa in i borde det inte vara så svårt, men se, det är det.

Lättast är det ju att lämna sitt bidrag till Fonden för Objektifiering av Kvinnokroppen och ignorera att kvinnor diskuterar och intresserar sig för något annat än män. (Ja, det är sant!)

Därför blev jag så glad när jag hittade The Fall, en serie där tittaren får följa en seriemördare som lever ett vanligt familjeliv samtidigt som han förföljer och dödar unga kvinnor, paralellt med utredaren Stella Gibson. 

Stella, och hela tv-serien, har en feministisk analys som känns äkta. Låt mig citera, på ett ungefär: 

"A group of men were asked why men are threatened by women. We are afraid women might laugh at us, they answered. A group of women were asked why women are afraid of men. We are afraid they might kill us, they said." 

Hela det citatet känns så talande, något man borde dra fram ur trollkarlshatten varje gång någon kommer med ett "men män har det också jättejobbigt, faktiskt!!". Män har det jobbigt för att det är jobbigt att vara människa liksom. Inte för att de blir sextrakasserade, fullständigt sönderslagna, våldtagna och ibland dödade av kvinnor. 

Astrid

 

 

Publicerad 08.06.2015 kl. 01:43

Potens före kompetens

Det finns mycket att sucka över när det kommer till vår nytillsatta regering. Som att justitieministern har en så bristande förståelse för grunderna i vårt rättssystem att han tycker det är en bra idé att överhuvudtaget nämna dödsstraff. Eller som att man tänker utsätta utbildningen för stora nedskärningar, utbildningen som en gång lyft Finland ur fattigdom och som skall bygga framtidens Finland. Men nu skall vi prata om jämställdhet. 

Vi kan börja med att ta en titt på fördelningen av ministerposterna. Hela nio av fjorton ministrar är män. Endast fem tillräckligt kompetenta kvinnor lyckades man vaska fram. Kompetens före kön vrålar jämställdisterna. Ändå var det inga problem när nyss nämnda, totalt inkompetenta justitieminister skulle tillsättas? Tyvärr tror jag det var "potens före kompetens" som gällde här. 

Vi tittar på regeringsprogrammet. Vad säger det om jämställdhet? Jo, enligt Li Andersson konstaterar man bara att vi redan uppnått jämställdhet. Precis. Jag antar att det är därför vi har nästan dubbelt så många manliga som kvinnliga ministrar. Valda enbart pga kompetens. 

Många partier pratade om jämnt fördelad föräldraledighet innan valet. Problemet är ju nu att två av tre regeringspartier hårt motsätter sig detta. Att dela hemvårdsstödet jämnt mellan föräldrarna kommer heller inte på fråga. Inte ens rent ekonomiska argument som höjd sysselsättning för kvinnor, lika möjligheter på arbetsmarknaden eller kvinnors pensioner biter på gubbtrion. 

Istället vill man stöda närståendevårdare. Vilket inte är något dåligt i sig, men med tanke på att en överväldigande del av närståendevårdarna är kvinnor så stöder man samtidigt att kvinnor hamnar utanför arbetslivet och intjäningen av pension släpar efter. 

Bygga vägar vill man också göra. Vägbyggen är ju positivt i sig, men låt oss lägga på genusglasögonen. Vad väljer man att stöda, vad väljer man att skära ner på? Jo, man stöder manligt dominerade branscher medan man som sagt tänker verkställa enorma nedskärningar i utbildningssektorn och på högskolorna, där kvinnor dominerar. 

Hörde också Li Andersson säga att gubberiet vill eliminera kravet på motivering för visstidsanställningar på upp till ett år. Vem kommer det att drabba? Svar: unga kvinnor. Barnafödanderisken ni vet. Och denna fruktansvärda orättvisa vill man som sagt inte åtgärda, eftersom stereotypa könsroller är viktigare än ett jämställt arbetsliv. 

Och då ska vi inte ens tala om vad som borde göras när det kommer till införande av genustänk i den pedagogiska utbildningen, mäns våld mot kvinnor, tryggandet av skyddshemmens verksamhet (tänk att år 2015 behöver vi fortfarande särskilda institutioner för att skydda kvinnor mot män), mäns sexuella våld mot kvinnor, lagstiftningen gällande köp av sexuella tjänster och hbtq-personers rättigheter, och som kommer att bli ogjort under den här regeringsperioden. 

Nä, vet ni. Jag har mest lust att sluta läsa tidningen och virka grytlappar de kommande fyra åren. Men man kan ju inte slita ögonen från bilolyckan som kör landet i graven. 

Astrid 

Publicerad 29.05.2015 kl. 16:55

Hur det kommer sig att jag röstar rött

När jag var liten hade jag en kjol. Den var grannrosa, köpt på loppis och en kompis sa att den var ful. Jag minns hur ledsen jag blev, för det var ju min enda. 

När jag gick i lågstadiet hade jag en kompis som gång på gång frågade om jag var fattig. Jag minns hur pinsamt det var, jag minns skammen jag kände över att bli förknippad med de längst ner på samhällsstegen. 

En annan kompis hade en massa avlagda leksaker som låg och skräpade i ett förråd och en gång lät hon mig ta vad jag ville ha därifrån. "För att du är fattig", förklarade hon. 

När jag var tolv ville jag absolut inte ha en mobiltelefon, för jag var livrädd för att det skulle bli gräl om telefonräkningen. När jag väl fick en mobiltelefon sa jag åt mina vänner att jag inte tänkte svara på onödiga textmeddelanden, så om de ville något var det bara att fråga rätt ut. 

När jag började högstadiet och skulle åka buss på vintrarna hade jag alltid ångest när busskortet skulle fyllas på. Det var ju så dyrt. Så varje dag satt jag två timmar på biblioteket och väntade på att pappa skulle sluta jobbet så att vi kunde samåka. 

När jag gick i sjuan hade jag en storlek för stora vinterskor och en storlek för stor vinterjacka. Den var alldeles för lång och ibland försökte jag vika upp den för att den skulle se kortare ut. Om man alltid köper lite för stora kläder kan man ha dem längre och sparar pengar. 

När jag gick i gymnasiet tog några kompisar privata stödlektioner i finska. Antagligen hade jag också fått det ifall jag bett om det, men jag vågade aldrig för det kostade ju. 

Och jag har aldrig ens varit fattig. Trots att andra barn trodde det, så har jag aldrig varit fattig. Jag har bara haft mindre än andra. Det har alltid funnits mat på bordet och jag har fått bo i egnahemshus. Jag har aldrig haft arbetslösa föräldrar, stått i brödkö eller tvingats tigga pengar hos socialen. Dessutom har jag fått med mig ett digert kulturellt kapital, som stött min skolgång och möjliggjort en klassresa. Dagstidningen har alltid varit en självklarhet, när jag läst ut bibliotekets böcker fick jag gå med i en bokklubb och jag behövde inte använda sommarjobbspengarna till mina gymnasieböcker. 

Jag har bara haft mindre än andra, och ändå ser ni hur det har påverkat mig: skamkänslan av att bli påkommen som mindre värdig, hur jag redan som barn tog på mig ansvar för familjens ekonomi, hur jag hela tiden kände mig som en börda. Hur jag började prioritera bort mina egna behov, mer än det ens var nödvändigt. 

Jag har bara haft mindre än andra, och jag tycker att det räcker. Jag tycker inte att barn ska behöva vara fattiga, men i dagens Finland finns oändligt många familjer som varje dag får bära armodets ok. I dagens Finland finns familjer som är totalt utarmade på socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital, något som ofta går i arv generation efter generation. Och det vill jag ändra på. 

Astrid 

Publicerad 28.02.2015 kl. 18:37

Astrid, 24 år, pluggar juridik och är bosatt i Åbo. Brinner för feminism, har åsikter om det mesta och tror på att en trivsam vardag skapar ett trivsamt liv. Det beskriver mig bakom bloggen ganska bra.

Vill någon kommentera kan ni klicka på inläggets rubrik och sedan knappa in önskad hälsning i kommentarsfältet.

Välkomna!

Senaste kommentarer

17.11, 10:38Inte alla män av Sextrakasserad man
31.03, 08:07Hopplösheten av Mima
21.03, 21:21Feministlistan av ----
20.03, 00:04Listigt av Nanó
19.03, 01:09Listigt av julia